Jag äter vad jag vill, du äter vad du vill. Ok?

Det är på modet igen att vara vegetarian. Något som verkar upprepa sig sisådär vart tjugonde år. På 70-talet skulle man vara det av solidaritet med tredje världen. Under 90-talet var det coolt att vara djurrättsaktivist, en ”militant vegan”. Nu på 2010-talet är det miljö- och hälsoaspekten som diskuteras flitigt i medierna. Kött- och fiskproduktion sägs orsaka ett flertal miljöproblem och vegetarisk kost minska risken för en rad sjukdomar. Man ska vara ”flexitarian”, det vill säga deltidsvegetarian. En medelväg många mer eller mindre medvetet väljer att gå. Inte jag. Inte sedan där dagen i skolmatsalen för strax över två decennier sedan.

Min klass hade precis haft filosofilektion, där läraren visat en dokumentärfilm med plågade grisar från djurtransporter och slakterier. Till lunch vankades… korv. Jag hade funderat på det länge, bestämde mig där och då. Aldrig mer kött. Av respekt för djuren. Men att vara vegetarian på den tiden skulle visa sig vara en utmaning. Folk antog att jag var offer för en trend. Att jag spenderade helgerna med att släppa ut minkar och vandalisera pälsbutiker. De bemötte mig därefter. Maten i sig var också ett hinder. Under de första åren tuggade jag mig igenom en avsevärd mängd knäckemackor till skollunch, fyllda paprikor under middagsbjudningar och pasta med tomatsås på restauranger. Det gällde att vara övertygad för att stå ut, många andra gav snart vika för julskinkan eller flintasteken.

Utvecklingen har gått framåt sedan dess, både mat- och attitydmässigt. Men vad jag väljer att äta, eller snarare inte äta, triggar fortfarande igång reaktioner hos människor jag möter. Nej, folk tror inte ännu att jag är en vandal – men det skapar frågor, kräver en förklaring, framkallar sympati, väcker ett argumentationsbehov och en självrannsakan. ”Är du vegetarian? Varför? Har du varit det länge? Det är ok att äta kött om man vet att djuren haft det bra, eller hur? Du äter väl fisk och fågel i alla fall? Snälla du, inte ens det, vad äter du om dagarna då? Stackare som missar så mycket gott i livet! Men, det är imponerande, jag vill egentligen sluta äta kött – men skulle aldrig klara det!” Somliga tycker bara det är löjligt. Som den unga köttbonde jag blev placerad bredvid på en fest för några år sedan. Han försökte vara rolig, antar jag, med sina provocerande kommentarer och överdrivet smackande med munnen full av chili con carne. Festligt. Verkligen.

Det stora beslut jag tog den där dagen i matsalen har övergått i en självklar livsstil för mig. Jag behöver varken ömkan, beröm eller skrika ut mitt budskap från barrikaderna. Jag äter vad jag vill, du äter vad du vill. Ok? Men för den som undrar berättar jag gärna min historia och syn på djurindustrin, kanske kan det göra skillnad för någon. Att vegetarianism är högaktuellt igen kan förhoppningsvis också leda till en drägligare tillvaro för djuren, mer vidsynt inställning hos gemene man och ännu bredare matutbud. Dessutom får jag känna mig lite inne igen – det var över tjugo år sen sist!

DELA