Hur kan vi fortfarande inte se?

Två år har gått, sen första dagen jag började med medicin och samtal för att lära mig hantera min adhd. Nu ser jag tydligare och kan förstå vad jag behöver, det är också väldigt tydligt vad det är som förstör för mig. Vad som förstör för många människor som är i samma sits som jag. Det som gjort att jag riktat allt inåt, det som gjort att jag inte kunnat ta den plats jag behöver, det som gjort att jag inte trott på mig själv. Tron på att jag felar.

Jag funderar på hur vi lyckats glömma att vi behöver vara olika för att världen ska fungera. Att det behövs människor som är orädda och impulsiva med reflexer som varnar för fara, med uppdraget att överleva, skydda och jaga. Det behövs människor med lugn, tålamod och rationalitet med uppdraget att förvalta, stanna kvar och vårda. Det behövs impulsiva och maniska personer för att uppfinna och ta oss framåt. Det behövs tålmodiga och strukturerade människor att föra kunskap vidare. Det måste vara så, utan olikheter hade vi inte varit där vi är idag.

Men under tiden vi utvecklats så har det kanske märkts att för att det ska vara smidigt så bör vi röra oss åt samma håll, det blir krångligt annars. Den stora massan behöver kontrolleras för att kunna på ett bekvämt sätt föras in i den bekväma tillvaro vi lever i. Det finns olika sätt att forma oss. Genom att grundligt lägga värderingar i hur vi ser ut, hur vi är skapta, ett första steg att följa strömmen. Vi skapar mallar och former som alla ska passa i. Om det finns de som vi märker inte passar in så finns det två alternativ. Antingen riva upp samhällets ideal och se individen för den den är, eller så kan vi stoppa i tabletter så det lättare går att följa den stora massan. Det är absolut mera bekvämt så.

Jag har Adhd, add, gad, ptsd och utmattningssymptom samt depressioner. Jag felar, jag klarar inte av att hålla mig inom ramen, jag är för skör, för stark, för impulsiv, för glad, för ledsen, jag felar. Jag orkar inte vänta, vill alltid känna. Jag går åt fel håll, jag gråter när andra skrattar, skrattar när andra gråter, jag felar. Jag äter medicin för att hålla mig till ramen, för att vara gladare, lugnare och klara av livet som en har bestämt att det ska levas. Jag försöker följa med massan ibland, för att sen falla ihop till en blöt fläck av utmattning.

Men min diagnos adhd har räddat mig, inte för att jag kan hantera livet bättre, inte för att jag klarar av att följa strömmen lättare. Nej. Bokstäverna har gett mig verktyg att förstå det viktigaste, jag felar inte alls. Det är inte ett dugg fel på mig faktiskt. Det är vår struktur som felar, jag kan inte inte följa strömmen, för jag behövs till annat. Jag har fått min kropp och min hjärna för att göra just det jag är ämnad för, inte följa med. Det är det mest naturliga som finns och det enda äkta som finns, vetskapen om att vi är olika på grund av att vi måste vara det, det är det mest grundläggande för att ta oss framåt.

Så frågan som jag fortsätter att fundera på är: Hur fan lyckas vi ändå fortfarande inte se det. Vem är det som håller i skygglapparna?

/Josefin Ringbom

 

DELA