Att vara ensam tillsammans

Jag tassade runt i Visby häromdagen. Jag vilar ögonen på människor som sitter tillsammans med solens strålar i sina ansikten, skrattandes åt något kompisen sagt. Just där och då kommer känslan av nostalgi fram, en längtan och saknad efter att få sitta där och vara med i stunden av lätthet de verkar infinna sig i.

nästa skede kommer ensamheten och slår mig i magen, frågorna om varför jag inte har det där omkring mig som många verkar ha. Eller har jag det? Jag funderar vidare och med en ny insikt i mitt mentala rum så frågar jag mig själv, kan man vara nostalgisk över något, längta efter något som man egentligen inte alls vill ha?

All den här ensamheten, nostalgin och melankolin, varför bär jag den med mig varje dag? Jag har många fina människor omkring mig, jag har mängder av möjligheter att sitta och svalka mig med kall öl i strålande sol och prata om ingenting. Varför gör jag det inte? Det finns anledningar och jag förstår dom nu.

Jag sitter inte gärna i solen för länge eftersom jag blir dränerad på energi av värmen på min hud, jag dricker inte gärna alkohol på dagtid eftersom jag blir så trött och behöver sova, jag vill inte prata om ingenting, eftersom det ger mig exakt ingenting. Men det ”ska vara så” Alla tycker väl om just det där mest av allt i hela världen. Det är en avvikelse att inte göra det. Jag har på alla sätt och vis försökt lura mig själv att det där är det bästa jag vet.

Men jag gör inte allt det där av en enda anledning, jag vill ju inte. Mina behov är helt enkelt andra än de jag lärt mig att det ”ska” vara.

Kanske går jag där och är melankolisk och nostalgisk för att jag ibland önskar jag vore mer som dom. Att det hade varit så mycket enklare om jag hade längtat efter samma sak som dom. Det hade varit enklare för min omgivning om jag älskade att vara i solen och inte behövde leta efter stolen som är i perfekt kombination av sol och skugga. Lättare om jag inte behövde sova middag varje gång jag har haft för kul för snabbt. Det hade varit lättare om jag kunde lyssna på det dom säger på andra sidan bordet även med höga ljud överallt. Det hade varit lättare om jag platsade i ramen och stannade där.

Jag är ensam mycket. Jag är en ensamvarg eftersom jag vill ha substans i mitt liv, jag är inte intresserad av oviktig information. Jag är socialt kompetent när jag behöver och när jag vill men jag märker mer och mer att jag inte är i behov av det sociala struntpratet. Jag har behov av människor omkring mig, men vill helst att de ska låta mig vara. Att vara ensam med andra är min favoritplats. Om jag vill ha sällskap väljer jag omsorgsfullt de som ger mig det jag behöver. Dom finns. För mig handlar det om att eliminera bort det onödiga för att få tillräckligt plats med det som är viktigt.

Jag promenerar vidare i min stad med en insikt som gör mig tryggare än innan, jag bär fortfarande med mig min ensamhet närmast bröstet, men anledningen till den är en helt annan än innan och jag njuter av att veta att om jag själv får bestämma så är ensamheten en av mina viktigaste kompisar.

/Josefin Ringbom