Fantasin som dödar, om och om igen…

Det är kväll, jag har lagt mig i sängen, det är sent och jag är väldigt trött. Längtat flera timmar efter att få sluta ögonen och vaggas in i sömnen, det jag ofta längtar till under dagarna.

Tystnaden i huset lugnar och jag njuter av att veta att mina barn sover i sitt rum, då händer det plötsligt något. Kanske är det den lilla stressen som sattes igång av att jag just betalat in skatten och såg kontot på banken. Oron har legat på lur och jag trodde jag skulle hinna, hinna somna innan tankarna vaknat. Concertan har lämnat min kropp och mina tankar får åter fritt spelrum i mörkret där jag ligger. Då sätter det igång…

I mitt huvud pågår en krishantering i full kraft, nu får den luft och plats och jag kan inte hejda den längre. Jag sitter på ett flygplan, en person har hastigt rest sig upp och jag slutar andas, jag sitter stilla och ser hur min fantasi spelar upp mitt mardrömsscenario framför mina ögon. Jag kan vara stilla, spela död, låtsas att inte finnas, men mina barn sitter bredvid och de är små och har inte den känslan som jag har och är därför inte tysta. I min säng ligger jag och försöker ljudlöst som i en dröm göra så att barnen är tysta nu, att dom känner av att de ska ”spela döda” för att inte väcka uppmärksamhet. Personen som rest sig tar en av mina söner i sin famn och tar sönder honom mitt framför mig, som sitter orörlig i min stol, jag ser det, jag kan inte värja mig och jag går sönder, det knyter sig i hela kroppen, jag mår illa och vill bara sluta tänka, jag vill bara sluta, jag känner hur tårarna pressar mot mina ögon, då släpper det… jag öppnar ögonen, ligger i mörkret, det är tyst, allt är tyst, allt är lugnt.

Jag vill ligga kvar, men tassar ljudlöst in i mina barns rum och ser på dom med mitt söndriga hjärta, lägger på täcket som ramlat av min lilla 3-åriga Ray och tassar sedan tillbaka till min säng vetandes att nu är det igång. Krishanteringen är igång. Den 4 Januari åker jag och min familj till Thailand i sex veckor. En resa som jag längtat efter så, att få vara närvarande med mina barn på ett sätt jag inte kunnat tidigare, men en annan resa började i går, med krishantering, mardrömmar, rädsla för att vara rädd.

Att vara känslomässigt överladdad och fullmatad med fantasi är vanligtvis en av mina bästa egenskaper, de kommande månaderna kommer det vara precis tvärtom. Om och om igen kommer dom dö framför mina ögon, vi kommer splittras av vatten som forsar över oss och jorden vi går på, jag kommer väckas av explosioner i mina drömmar, jag kommer öka min krisberedskap när jag är ute i folksamlingar och kommer gå en annan väg när lastbilar åker i gränderna i sagolika Visby innerstad. Samtidigt som allt det pågår inom mig kommer jag göra precis det jag förväntas göra utan större svårigheter, den jag möter kommer inte se mig vara rädd, jag kommer se sval och cool ut medans mitt inre kommer bearbeta den svåraste och kanske viktigaste resan jag ska göra sedan jag 2012 befann mig i mitten av ett terrordåd och där blev trasig, kanske för alltid, kanske inte.

Jag tänker mycket på hur fantasin förgör liksom den gör fantastiska ting. Alla magi den skapar och all den mentala tragedi den kan ställa till med. Jag tänker, om jag inte visste hur en trasig person såg ut så skulle jag inte kunna föreställa mig det lika verkligt, om jag inte sett bilder på lemlästade krigsoffer eller skräckfilmer med verklighetstrogna scener där människor far illa hade jag kanske inte kunnat fantisera så som jag gör. Det slår mig hårt i mitt bröst när jag tänker på all den info vi matas med och den info våra små matas med, i en ofta för tidig ålder. Vad gör det med oss som är fyllda till minsta atom av fantasi och känslor?

Du vet säkert många som tvekar att bada i djupt vatten för att det sett Hajen filmerna när de var små, det är en med vuxna ögon en ganska dålig haj dom byggt ihop för filmen, men det spelade ingen roll. Den satte sig i många av oss, det är en liten liten sak om man jämför det vi matas med idag via social medier mm. 

Det är kväll igen… Jag är på väg till min säng, har lagt mina små killar i sina sängar, allt är lugnt, tyst och mjukt. Jag är trygg. Om en timme hoppas jag sova, det är mitt mål kommande månader, att somna tidigare än tankarna vaknar.

Eftertanke: Det finns en sida i den här förgörande fantasin som jag undrar över. Om det finns ett syfte med att vara i ständig beredskap? Många jag pratar med som har liknande diagnoser som jag berättar om hur de är ständigt förberedda för negativa händelser, vilket jag kan känna igen mig i väl. Det faktum att den långa framförhållningen och ständiga analysen gör fler av oss till bra planerare, har goda förutsättningar att styra upp en situation när det väl gäller att vara klar i huvudet, den som plötsligt när det väl behövs mod blir iskall och gör det som behövs, som akut sjukdomsfall, eller att alltid veta vart all info om var saker finns, vare sig det är närmaste sjukhus, nödutgång eller vad som ska med på picknicken med barnen, att alltid vara fullmatad med uttänkta planer på lösningar för kris. Det kanske kan vara så, att det finns ett syfte. Kanske utan den posttraumatiska stress jag lever med skulle den egenskapen oftare vara en tillgång än just nu när den om den får fritt spelrum skulle vara en extrem begränsning. Den dagen är dock inte här, jag ger mig inte den här gången. 

Josefin Ringbom 2017 09 12

 Detta inlägg finns i sin helhet på Hudlös och skitstark (Blogg) hemsida https://hudlosochskitstark.com/