Värsgarn

För den som inte vet betyder Värsgarn, Internet, på gutamål, ett av de oändligt många saker som man kommer ihåg åratal efter att man har läst det utan att man begriper varför just det fastnade. Det är, och har varit, mycket debatt om just nätet och den ständiga uppkopplingen vi lever med idag, framförallt kring uppkopplade unga och barn. Ja inte trodde man att detta skulle bli så stort när man som jag skaffade dator runt år 2000. Det var många som undrade vad man kunde göra med denna nya tingest och det visste väl egentligen inte jag heller, utan svarade mer svävande att man kunde titta på olika hemsidor och få information om saker och ting. Nu var just detta inte så utvecklat märkte jag snart, utan det som fångade mitt intresse var den sociala interaktionen på en debattsida.

Här satt man mitt på läktarplats och såg vad som hände i en grupp. Där fanns påfåglar som alla flockades kring och höll med oavsett vad de skrev. Sedan fanns det mittemellantyperna som hade koll på varåt det blåste och följde gruppen. De nästan utstötta som klättrade ibland och föll ibland. Så fanns det ett fåtal som från början hade lärt sig att de var hopplösa och hade taggarna utåt och blev ett allmänt villebråd helt fritt att håna. Mitt i denna röra träffade jag en riktig vän, en vänskap som håller än idag.

Det kan inte skrivas nog många gånger att barn gör som vuxna gör och inte vad de säger. Mobbing finns överallt runt oss i olika former och när den sker med gruppens goda minne mot en enskild blir den alltid lika hemsk, oavsett om det handlar om tystnad, hån, avståndstagande, eller fysiskt våld som barn också råkar ut för.

Värsgarn, världens garn väver ihop världen så vi helt plötsligt kan få hem både kändisars tankar och vad världens ledare har gjort för dumheter när de var unga…sådär mitt på köksbordet. Jag vet hur länge Trump kammar sig dagligen och varför Putin går som han gör. Vi kan också följa och skriva på varandras facebook som ändå många har nu. Det skrivna ordet är plötsligt i centrum. Om nu barn och unga inte läser lika mycket böcker nuförtiden så har de nog aldrig skrivit och formulerat sig så mycket som de gör idag, på gott och ont. Förr försökte man imponera på varann vilka kunskaper man besatt. Idag försöker man istället imponera på varann med vilka känslor man besitter.

I det skrivna ordets historia kan man finna att de gamla grekerna ansåg att det var slavarnas syssla att läsa och skriva. Några av dessa tänkare var varken läs eller skrivkunniga, det var kanske slavarnas jobb att sitta och plottra ner när det dök upp en tanke från dem? ”Jag tänker alltså finns jag” borde idag kunna översättas till ”jag skriver alltså finns jag”. Skrivandets och läsandets utveckling fram tills idag är en hisnande historia. Från att det suttit munkar och handskrivit biblar till första boken som trycktes, och nu där svaret på nästan vilken fråga som helst ligger ett par knapptryck bort. Nu sitter några och viftar med pekfingret i luften om vikten av källgranskning i dagens samhälle. Ja visst är det så men tänk hur det har varit och vilken information man har varit hänvisad och sätten man har varit hänvisad. På sextiotalet fanns det bara en kanal på tvn och man oroade sig om det skulle leda till bråk i familjen med ytterligare en kanal. Källgranskar är väl vad fler än någonsin kan göra och gör idag.

Nu väljer vi vad vi vill se och läsa framför varsin apparat. Vi kan klippa och klistra allt som vi vill och väva de nät vi vill ha runtikring oss, men sliter och drar så garnet blir alldeles ihoptrasslat och vi blir alldeles intrasslade i varann.

Jag tror Picasso får avsluta denna krönika:
– Datorer är värdelösa, dom kan bara ge svar.

Pia Müller