Tänk om mobilen är dagens cigarett

Fikapaus med kollegorna. Några sitter försjunkna i sina mobiltelefoner. Spelar spel, kollar Facebook, googlar. Några är engagerade i ett skämtsamt samtal om hur hejdlös rökningen var förr. ”Alla gjorde det. Överallt. Hela tiden. Folk förstod inte hur farligt det var.” Jag skrattar först, skakar på huvudet åt galenskapen. Hur kunde de inte förstå? Sen stelnar jag till. Tänk om mobilen är dagens cigarett.

Det var före min tid, men tydligen var rökning kultiverat på 50-talet, vardagsmat på 60-talet och ohämmat på 70-talet. Det var norm att röka – hemma vid köksbordet, i sängen, i bilen, på krogen, i det öppna kontorslandskapet, på tågen – ja till och med på flygen. Jag är tillräckligt gammal för att ha upplevt rökrutor på skolgården, inrökta och cigarettbrännmärkta kläder efter en utekväll och hur min kompis mamma bytte blöja på hennes lillebror med en cigg hängande i mungipan. Det var inget konstigt med det. Kunskap om att rökning var farligt fanns, tidigt. Men få kände till det. Anledningen sägs vara att kommersiella krafter tonade ner den. Först på 80-talet blev rökning förknippat med cancer och årtiondet därefter klubbades de första tobakslagarna igenom. Då var det redan för sent för många.

Även om rökningen inte har upphört helt, har frosseriet avtagit. Vi har fått något annat att sysselsätta oss med. Sedan mobiltelefonen lanserades på bred front för trettio år sedan har antalet användare ökat lavinartat i takt med att den blivit allt smidigare, billigare och multifunktionell. Idag finns den i var människas hand. Även i min egen. Och om inte där så alltid i min omedelbara närhet. Den hjälper mig i jobbet, fyller en social funktion, håller mig ständigt uppdaterad och underhåller mig när jag är uttråkad. Men på senare år har vi fått en fnurra på tråden, min mobil och jag. Det är larmrapporterna som spökar. Som ger mig obehagskänslor varje gång jag stoppar telefonen i fickan, har den intill barnen och lägger den på nattduksbordet. Det påstås att mobilen förstör vår sömn, ger oss huvudvärk, försämrat minne och gamnacke. Gör oss närsynta, deprimerade och beroende. Orsakar olyckor, dödar vår kreativitet och gör att vi försummar våra barn. Att strålningen från telefonen är extra farlig för de små och kan orsaka cancer.

Jag brukar inte dras med i den snudd på dagliga hypokondri-hysteri som dagstidningarnas feta rubriker skapar. ”Har du huvudvärk? Då kan du ha den här dödliga sjukdomen!” För några år sedan hade forskare kommit fram till att man fick cancer av chips. Året efter var det burkchampinjoner man skulle passa sig för. Men det är det här med mobilen, det kryper innanför skinnet på mig. Tänk om det faktiskt stämmer, även om många hävdar annat. Tänk om det är jag och andra i min generation som sitter där runt fikabordet om några år och berättar för det yngre gardet om hur hejdlöst mobilanvändandet var. ”Alla gjorde det. Överallt. Hela tiden. Folk förstod inte hur farligt det var.” Och de skrattar, skakar på huvudet och undrar – hur kunde de inte förstå?