Den ofrivilliga assistenten

Varje gång jag hälsar på min mamma o pappa i Hamra så tar det oftast bara några minuter innan det första tekniska felet ska åtgärdas. Modemet, bredbandet, skrivaren, välj vilken teknisk sak som helst… Pappa är den jag känner som har minst tålamod i världen, vi är mycket lika.

Hemma i min lilla familj i Visby så lever jag med en man som hamnar i total neuros varje gång han ska använda skrivaren, inget tålamod att lära sig den, vägrar, han är helt övertygad att all teknisk utrustning för ondska med sig.

Åh denna tekniska omvärld som vi lever i idag. Älskad och hatad av så många av oss. Frustrerande, underbart och helt fruktansvärt tålamodsprövande. Har du exakt noll tålamod som egenskap är det en balans mellan total harmoni eller totalt haveri inombords.

Men så finns det en annan egenskap som i kombination med frustrationen över teknisk oförmåga gjort mig till en ofrivillig assistent till ett gäng i min omgivning. Nämligen att jag är envis, envis som synden och helt utan tålamod, då finns det två vägar att gå.

Att helt sluta använda teknisk utrustning som datorer och mobiler, eller bli så pass bra på att handskas med dom så man aldrig behöver vänta på hjälp, att vänta på att någon annan ska lösa ett tekniskt problem är ju om något, det absolut värsta som finns.

Så jag blev den som inte gav mig, arg och frustrerad har jag ägnat många timmar framför en icke medgörlig dator, antagligen i min kombination adhd o autism så klev den lilla autisten fram och vägrade lämna datorn, som mer eller mindre tagit mig helt i sitt grepp. Att släppa taget om en tanke eller process är nästan omöjligt för mig.

Så i bristen av tålamod att vänta på hjälp fick jag tålamodet att lära mig, i bristen av att kunna släppa taget så fick jag tålamodet att inte ge mig, kallas nog envishet i folkmun, jag kallar det ett tydligt autistiskt drag.

Vad jag finner verkligt intressant är den just det, att flera i min omgivning har fått för sig att jag är speciellt intresserad av teknik, vilket jag inte är, jag är däremot intresserad av och har alltid varit så otroligt dålig på att ha tålamod så detta är lära sig för att klara det själv är enda sättet. Att just det här inlägget handlar om teknik är bara för det är konkret, tekniken i sig är ointressant och kan lätt bytas ut till att jag är bra på att bära extremt stora saker över extremt svåra hinder, eftersom jag aldrig frågar om hjälp. En dålig egenskap om man frågar min kropp och den som kan något om ergonomi, men en nödvändig kunskap om man är en enstöring som absolut inte kan tänka sig bli avbruten när hindret är i vägen.

Så, det jag är bra på är nödvändigtvis inte det jag tycker om, snarare tvärtom. Det är något att tänka på. Vi som anpassat oss för att klara oss, för att vi helt enkelt inte uppfyller normen att fråga om hjälp, vänta, ha tålamod, eller helt enkelt vi som inte har någon att fråga, eftersom vi trivs bäst själva.

Om du verkligen vill veta vad jag tycker om teknik så kom på en av mina föreläsningar, som är helt analoga, ingen teknik, inga datorer, ingen PowerPoint, högst en liten högtalare som jag själv bär med mig tillsammans med mina egna tavlor, där jag ritar med mina egna pennor och använder mina hemmagjorda skyltar, allt för att just teknik, inte ska förstöra min föreläsning… väl mött.

Josefin Ringbom 25 januari 2018