Lite ond, bråd död till läggdags

Barnen ska nattas och klassiska sagoböcker åker fram. Lite ond, bråd död till läggdags är väl alltid trevligt, eller?

Då ska vi se.
Snövit. En avundsjuk styvmamma befaller en jägare att döda sin styvdotter och försöker sedan förgifta henne. Hm, vi byter bok. Hans och Greta. En pappa överger sina barn i skogen och de blir tillfångatagna av en människoätande häxa. Mysigt, vi byter igen. Astrid Lindgren skrev ju fina böcker. Bröderna Lejonhjärta. En bror dör i en brand, den andra i en sjukdom. De återuppstår i en envåldshärskares rike och det slutar med att de begår självmord båda två. Sådär ja, sov gott nu älsklingar, dröm sött!

Vi människor har alltid fascinerats av historier om ondska,
kriminalitet, våld och död. Det har knappats mattats av sedan brorsorna Grimm var i farten. Kampen mellan det onda och goda i sagor, sägner, deckare och skräckfilmer kittlar och får oss att rysa av spänning. Men det är inte bara fiktiv brutalitet som säljer, vi är minst lika engagerade i verkliga fall – fast vi inte alltid vill erkänna det.

  – Det är bara våld på Tv-nyheterna och i tidningarna nu för tiden, säger vi och rynkar på näsan. Krig, terror, mord, misshandel och tragedier – varför kan de aldrig berätta om något trevligt och positivt istället?

Men så snart det händer något dramatiskt är det många av oss som trycker samma näsa tätt mot skärmen eller trycksvärtan. Vill veta allt, men ändå inte. Läser vartenda ord, in i minsta makabra detalj. ”Så dog Kim Wall i ubåten”. Tittar på ocensurerat material i sociala medier och klickar på alla Varning-för starka-bilder-länkar vi kan hitta, om och om igen. ”Se när lastbilen kör rakt in i folkmassan”. Bearbetar efteråt, ventilerar med andra.

  – Har du läst? Sett bilderna? Det är så hemskt, helt obegripligt!

Strömmen av våldsfyllda berättelser i nyhetsflödet är aldrig sinande.
De tillåts ta stort utrymme av den enkla anledningen att det är vad publiken vill ha. Det kan uppfattas som snaskigt och ofint. Att vi vältrar oss i hemskheter. Men i grund och botten handlar det nog om att vi vill att det onda ska få sitt straff och det goda återfå kontrollen – precis som i sagorna. För vi är rädda. Den bild av samhället vi möter via olika medier får oss att uppleva att de gränser vi länge funnit självklara har förflyttats. Att det har blivit råare. Mer hänsynslöst. Våldet mer oprovocerat. Det skrämmer oss. Vi blir oroliga för vad som ska hända härnäst. Tänker att nästa gång kanske det drabbar mig eller de mina. Vi suger i oss information för att göra världen begriplig igen, försöka förstå det oförståbara. Risken är bara att vi i all uppståndelse glömmer bort att ifrågasätta om den bild media målar upp faktiskt är den sanna.

  Barnen sover sedan några timmar tillbaka. Jag kryper under mitt eget täcke. Sträcker mig som alltid efter den oumbärliga kvällslektyren innan lampan släcks. En roman drypande av blod. Lite ond, bråd död till läggdags. Såklart.