Inte utan dig!

Jag sitter på många verktyg för att få min vardag att fungera. Jag kan känna att jag till och med har kommit ganska långt i att hitta bra sätt att hantera mycket av mina issues och mina problem som dyker upp titt som tätt i vardagens oglittriga tillvaro.

Jag har hittat sätt att närma mig förståelsen för tid, skaffat mig inte bara en utan flera stora klockor som gör att jag kan prioritera bättre, kommer mer sällan för sent och kan ibland till och med bestämma mig för att tiden för att jobba är klar och dagen är slut och det är dags att vila.

Jag har verktyg för att hantera min osunda inställning till allt jag tidigare haft svårt att göra rutinmässigt, som att borsta tänderna, duscha för mig utan egentlig anledning, jag vet när jag behöver äta och när jag behöver ta en paus. Min concerta hjälper mig mycket med dessa saker. Den gör mig lite mer balanserad i temperament och känslorna kan ibland kliva åt sidan när dom faktiskt inte behövs så mycket, för att till exempel borsta tänderna.

Jag kan analysera vilka små egenheter jag har som ställer till det mest och hur jag skulle kunna avvärja dem i ett tidigt stadie och därmed slippa att dom växer sig större. Jag är bra på att reflektera, det är av mina nya verktyg som jag fått efter min diagnos gavs till mig.

Med mina verktyg kan jag ofta känna att jag nu faktiskt har bra koll på mig själv, mina behov och mina brister. Det finns dock något jag inte kan göra hur mycket jag än analyserar mitt eget beteende och hur mycket jag än har lösningen på mina vardagliga problem. Det är det faktum att allt ligger inte hos mig. Det finns i mitt fall en gäng personer som är mig väldigt nära, nämligen min familj, mina kollegor och chefer på olika arbetsplatser, alla de människor som jag möter varje dag i olika situationer. De människorna kan jag analysera hur mycket som helst, men helt i onödan, eftersom ingen kan ändra eller lösa problemet hos någon annan.

Det är av stor vikt i mötet med andra människor, hur de själva resonerar kring sitt eget beteende och hur långt de anammat det faktum att deras beteende sätter sina spår hos alla de i sin tur möter. De kan till exempel möta mig, jag som behöver deras förståelse i vissa situationer, att jag kanske inte orkar vara på caféet så länge, eller att jag gärna promenerar på vårt möte för att jag då kan fokusera bättre, att jag distraheras av precis allt runt mig om ämnet vi talar om inte är på liv och död.

Jag kan ha hur många verktyg som helst för mig själv, men jag kan inte leva en dag utan att saker och ting ställs på sin spets då jag ju som de flesta andra vill involvera andra människor i mitt liv. Jag kan i min egen lilla sfär vara mer än nöjd med min personlighet och min diagnos. Men utan dig, utan ditt bemötande, din förståelse, din acceptans för min olikhet kan jag aldrig vara hel där du är. Utan dig finns ingen anledning till liv, men med dig kan det bli oerhört svårt att leva ett liv.

Så till dig, till varje individ som har tillgång till sin egen kapacitet att reflektera, reflekterar du över det faktum att allt du gör och säger påverkar i sin tur någon i din omgivning. Inte bara dina barn, din familj eller din personal eller kollegor. Du påverkar alla du möter, vare sig du vill eller inte. Ditt bemötande kan vara det viktigaste för mig den dagen, ditt bemötande kan vara anledningen till att min dag blir bra eller att min dag faller i bitar. Vare sig du eller jag har en diagnos eller ej så påverkar vi alla hela tiden. Det kan vara en sak att reflektera över…

Josefin Ringbom 2018 04 24