Lycksalighetens ö

Allt kan hända en varm sommarkväll när man har en glass i handen och strövar omkring i Visby hamn. En av många färjor hade just lagt till och en mängd turister kom vandrande i gåsmarsch med sina rullväskor in mot staden.
Man fick syn på en man som tydligt skiljde sig från mängden genom sin klädsel från 1700-talet. Vit peruk, pudrad, skjortkrås, broderad rock, knäbyxor, vita långstrumpor och svarta lackskor med guldspänne. Hans gång antydde lätt onykterhet men efter en djup bugning framför mig frågade han:

Var finner jag vägen till sällhetens strand?
Ack! Lägger en roddbåt ej ut ifrån land?

Vanligtvis får man frågan om närmaste vägen till Systembolaget eller ICA. Men här gällde det att hjälpa en maskeradklädd främling som sökte sällhetens strand och
liknade m/s Visby vid en roddbåt!!

Jag känner en helig, en grönskande ö
Dess parker ej gulna, dess vårar ej dö
Förföriska dofter av rosor här far
I gränder där suckar av vällust man drar

Nu först fattade man att detta var en POETISK HYLLNING till GOTLAND,
vår vackra ö.

På fästets omätliga skimrande blå
Den eviga solen härlig ses gå
I mångfald av hyddor man oemotsagd
Anar kärleken öva sin rodnande bragd

Tjusigt! Med min smältande glass droppande ned på marken förmådde jag inte säga något utan lyssnade vidare.

Med jublande vänner på druvornas höjd
Som natten förflyta vid bägarens fröjd
Gudomliga flickor vid vågornas rand
Här bryta sig blommor med smekande hand

Ja, jösses. Poesi har egentligen aldrig varit min favoritgren, men tänk att man gillade Gotland redan på den tiden!!
Gustav III hade tydligen sina ljusa sidor med sin kulturvänlighet men är kanske mest känd, förutom mordet på maskeradbalen, genom instiftandet av Svenska Akademin.
Synd bara att denna briljanta idé nu är på väg att raseras bara för att Horace Engdahl är förbannad men Kristina Lugn. Min utklädde bekantskap avslutade med

Så för mig på molnen o mäktiga fe
Till kusten där njutningens urbilder le

Innan jag hann föreslå att han skulle hyra en cykel eller, ännu bättre, en hästdroska längre in i hamnen bugade han igen och viskade:

”LYCKSALIGHETENS Ö. Erik Johan Stagnelius 1793-1823”, varefter han,
lätt dansande, gick vidare in mot staden.
Nu hade jag i alla fall fått min dagliga kulturdos, tänkte jag och slickade av mina glassiga fingrar.
Undrar om det fanns glass på 1700-talet?

Jan E Svensson