Den öronbedövande tystnaden.

Ensamhet. Avskildhet. Tystnad. Det är i de tre orden mycket av mitt läkande sker, något som jag behöver för att återhämta mig i en alltför snabb värld med allt för få verkliga värden. Det är de tre orden som låter tankar smyga sig fram och forma sig till hela meningar istället för de revolterande tempramentsfulla som annars forsar över mig men helt utan sammanhang och ordning.

I de tre orden rymmer sig min harmoni, som för att ge en motsats till kaoset som skapas av det motsatta. Men som sig bör, blir det ibland för mycket av dessa tre ord, av anledningar som är olika varje gång. Då dör harmonin, tankarna som smyger fram vänder från helande till förgörande. Tankarna blir smittade av själdestruktiviteten som endast lyckas ta sig igenom när tystnaden som nyss var där för att läka vänds till den öronbedövade tystnad som skapats i dess plats. En tystnad som skapats av för lite ljud. En tystnad som kan förgöra den mest briljanta person och göra denna svag och intetsägande, själförgörande. Själförgörande, såklart. Det är just det.

I vissa samhällen är negligerande och att göra någon osynlig det hårdaste straff du kan få som människa. Jag är väldigt bra på att ge det straffet, åt mig själv. Negligera, inte lyssna. Det är det som händer när tystanden blir för överväldigande. När hörlurar alltid sitter som fastvuxna på mina öron och matar mig med ljud från böcker och eller andras samtal på radion, någon annans ord som tar över de destruktiva orden jag har till mig själv. När ensamheten istället för att vara självvald blir den naturliga delen av min vardag, då vet jag att det blir problem. Då vet jag att jag måste ut ur den, tvinga mig att umgås, vara social, prata, om så prata med postombudet eller personalen på matbutiken. Alla ord har betydelse, som att varje ord är det första, det som måste sägas för att nästa ska komma ut. Som första tuggan av mat när du tror att du inte är hungrig men egentligen inte ätit på allt för länge.

Jag är där nu, på andra sidan tystnaden. Det kommer ord igen, som att de ord jag tvingats säga sen jag barrikaderat mig på botten av tystnaden har byggt mig sakta men säkert upp mot ytan igen. Det kan räcka med några få ord här och där för att orden ska föröka sig och vilja krossa tystnaden med all sin kraft. Och nu sitter jag med alla dessa tecken ovan och dom flyter ur mig som en strid ström som formats sig i mitt huvud medan jag själv trott att jag inte har några andra ord än de själförgörande. Tystnaden har bytts ut mot musik, samtal och skratt. När jag sen själv skapar tystnaden är den helande igen. För det är med försiktighet jag ska använda mig av tystnaden, på samma sätt som jag hanterar ljuden ska jag närma mig dom båda ytterligheterna med vördnad för vad dom kan göra med mig. För att kunna behålla och förverkliga och inte förgöra.

Med skört hjärta och bara fötter.

Josefin Ringbom 20/8-2018