Leka parallellekar

Ibland, om man leder ett samtal från scen med någon intressant filmare/föreläsare/konstnär, och bjuder in publiken att ställa frågor i slutet, så där som man ska göra i sann demokratisk anda, så händer det att någon, ofta men inte alltid en man, ställer sig upp, presenterar sig noga, drar sitt CV och när det är klart, sådär efter åtta minuter, kommer till ämnet och frågan han skulle ställa. En fråga som kan vara nog så intressant  men som inte har ett dugg att göra med vad den intressanta gästen på scen talade om. 

Ibland, när man bestämmer sig för att bryta sin bubbla och ansöker om att vara med på en Facebook-sida som till exempel heter Stå upp för Sverige, bara för att man är nyfiken, och sedan solkar ner sitt semesterlugn med att försöka få det man uppfattar som rabiata rasister att lugna sig lite, genom att vänligt peka på att det finns andra perspektiv och till och med hårdfakta i frågan, så inser man att det finns en värld som man själv lever i. Och en annan som de som platsar i Stå upp för Sverige lever i. Jag fick inte ens besöka deras värld särskilt länge utan blev utslängd, inte en utan två gånger. Nu vet jag i alla fall hur den där världen ser ut. Oj vad ilskna de är!

För ett tag sen sov jag över hos en bekant. Han är journalist och författare och har i mogen ålder skilt sig och gift om sig med en annan journalist och författare. Jag åt frukost tillsammans med dem och fick vara med om en alldeles underbart komisk morgonkonversation mellan dem. De satt med varsin tekopp, varsin rostmacka och varsin tidning, helt inne i sitt eget ätande och läsande. Med jämna mellanrum kommenterade hon högt och uppbragt något som kanske handlade om en tabbe socialdemokraterna gjort och han svarade lika engagerat att ja, herregud – att Kristedemokraterna går i samma fälla gång på gång. Sen sa hon att nu höjer Trump tullarna igen och vilka konsekvenser kan det få för världsekonomin och han svarade med emfas att ja, Trump kommer att åka dit för rysslandskopplingarna till slut men det kommer att vara för sent. Sådär höll de på hela frukosten. Hon bad om smöret och han skickade osten. Men när de var klara dukade de av tillsammans och gav varandra en puss.

När ett barn är mellan ett och två år är det vanligt att de leker parallellt. De sitter bredvid varandra och om en börjar dunka en mugg i bordet hänger det andra kanske på. De leker på samma sätt men inte med varandra.

Ibland misstänker jag att mänskligheten är på väg tillbaka till ett kollektivt ett-årsstadium.  Vi sitter i samma båt. Vårt tåg är på väg åt samma håll. Men vi har glömt hur man leker med varandra, åtminstone med dem som inte är precis som vi själva.

Ylva Liljeholm, ledamot i Roxys styrelse

Roxys kulturtips

Riddarna + The mommyheads
2 september kl. 20.00 på Joda bar & kök
Entré 100 kr (80 kr för Roxymedlemmar) Köps på plats eller på biljettkiosken.se

Noomaraton – lekfull filmtävling för alla
Gör film på 24 timmar enligt vissa kriterier
1-2/9 All info finns på www.noomaraton.se
Gratis och öppet för alla