Våld

I söndags var det internationella dagen mot våld mot kvinnor, inrättad av FN 1999. Att det blev just den 25 november beror på systrarna Patria, Minerva och Antonia Mirabal, från Dominikanska republiken. 1960 mördades de på uppdrag av diktatorn Trujillo. Systrarna hade gått för långt i sin upproriskhet och sina protester mot diktatorn. Trujillo var inte bara en mördare. Han lät kidnappa unga kvinnor och utsatte dem för sexuella övergrepp. Många hamnade därefter i misär och prostitution. Trujillo blev själv mördad en kort tid efter mordet på systrarna och landet hamnade i kaos. Idag vårdas berättelserna om systrarna Mirabal, om hur de kämpade mot alla odds, trots förnedring, tortyr och fängelse.

Samma dag läser jag en lång artikel om rohingyska kvinnor som flytt Myanmar på grund av militärdiktaturens övergrepp. Militären nöjde sig inte med att mörda deras män. Kvinnorna utsattes också för systematiska våldtäkter. Allt inför ögonen på barnen.

Systematiskt våld mot kvinnor sker över hela världen och på olika plan. Det sker hela tiden och har skett i alla tider. Ändå är de allra flesta män fredliga. De slår inte sina kvinnor. De bespottar dem inte. De vill väl.

Men de som slår och de som sanktionerar det systematiska våldet sätter agendan. Det är som när man har en bråkstake i klassen. Det räcker med en enda som förstör för att få andra att anpassa sig, gå på tå och undvika situationer som kan trigga igång den som hotar och slår.

De som inte slår är alltid i underläge. Ända tills icke-våldet blir så starkt att det inte lönar sig längre för den slår. Och dit är det oftast en lång och hård väg.

Jag har just sett två avsnitt av TV-serien My brilliant friend – som bygger på den första delen av  Elena Ferrantes succéböcker om vännerna Elena och Lila i efterkrigstidens Neapel. Det är en fin adaption av boken, mycket trogen, välgjord och starkt engagerande. Men den gör ont att se. Hela tiden är våldet en del av förloppet, nästan en huvudkaraktär. Både det synliga våldet och det underliggande, det som ligger som en mörk underton och vibrerar – redo att när som helst explodera. Ingen är förskonad. Inte de förgrämda mödrarna, inte de utslitna fäderna, inte barnen. Inte ens den lokala mafioson undgår våldet. Ibland blir det nästan tragikomiskt, som när Lina blir utslängd genom fönstret av sin far, bara för att hon insisterar på att få fortsätta studera. Men inte ens en bruten arm får henne kuvad. Lina är obändig. Det enda hon har att sätta emot är sin vilja och den är urstark. Precis som systrarna Mirabals var. 

Den som har våldet i sin hand kan göra som han vill. Ända tills någon eller några säger ifrån.

För övrigt slog Black Friday rekord i år. Shoppingen slog nya rekord, trots att prisnedsättningen i genomsnitt bara var 12%.  Men – för att läsa på om den verkliga Black Friday måste jag scrolla mig igenom 19 sidor på Google (ni vet det där verktyget vi har i stället för uppslagsböcker). 

Den verkliga Black Friday var en novemberdag 1910 då 300 kvinnor ur suffragettrörelsen gick till Parliment Square för att protestera mot otaliga orättvisor och för rösträtt. Fler än 100 av dem arresterades, många misshandlades och trakasserades sexuellt av polis och civila män. Två dog. 

På tal om mäns våld mot kvinnor.

Ylva Liljeholm

Ledamot i Roxys styrelse

Roxys kulturtips

Bereden väg
Allmänna sången inleder julfirandet under ledning av Mats Hallberg.
1 dec kl 16-17 samt kl 18-19 i St Lars ruin
4 dec kl 19 i Väte kyrka
Ordinarie: 150 kr
Student: 100 kr

The void
1 dec kl 20-22 på Fiket i Burgsvik
Indie-kväll med Visbybandet ”the Void”.
Entré: 50:-